fitte

Det blev en myshelg i stockholm, det var härligt. Sedan skulle jag ta 19:45 tåget hem till avesta på söndagen. Jag kommer in på centralstationen och nästan varenda avgång är inställd, alternativt framskjuten. Men mitt tåg skall gå från spår sex, jag traskar dit och upptäcker till min förvåning och lycka att det faktiskt står där. Jag slänger iväg ett snabbt sms till alx om hur skönt det skall bli att komma hem och att det inte är något krångel med mitt tåg, tanken slog mig att detta sms kommer komma tillbaka och bita mig i röven. När jag är några meter från att entra tåget kommer det en gubbe och säger att detta tåget skall flyttas, det är fel tåg. Ridå (och biten i röven)!

Nu börjar jakten på information och det slutar med att jag skall åka buss i stället för tåg. Under tiden jag väntar på bussen var det väldigt kul och intressant att se alla personer hur de beter sig under stress.
Vissa blir helt nervösa och står och klämmer på gubben i gula jackan så han skall ge den nervösa uppmärksamhet, men det ger en omvänd effekt efter som han verkar svag och inget att bry sig om.
Sen finns det dem gubbarna som skall skälla på de stackars gubbarna i gula jackor, de vet lika lite som skällarna och inte har ett dugg med stoppen att göra, det verkar som skällarna vill vara tuffa och handlingskraftiga inför alla de andra människorna som bara står och väntar. Resultatet blir total ignoration från gula jackans sida.
Sen finns det dem lite äldre och finare som kanske är chef på något företag. De står med sina fina pälsar och frågar om de får ersättning för missad arbetsinkomst, de försöker även ge sken av att de inte åker tåg så ofta, att detta nästan kan ha vart första gången. Annars brukar de åka, om inte limousin så i alla fall taxi till jobbet.

Men det drygaste är att alla skall bli så himla samlade, som en grupp, folk skall prata och fråga och ha sig. Allt det typiskt svenska bara raseras och alla står och tjattrar med alla. Men det är väl mysigt tycker du? Nej, ville jag ha det så hade jag antingen flyttat till ett annat land, där människor är sociala. Eller så hade jag gått på syjunta. Jag var trött, irriterad, hungrig och ville bara sätta mig på bussen och sova, inte snacka massa skit med folk jag aldrig mer kommer träffa.

När de ropade ut vilken gate vi skulle till var all den tidigare kamratskapet som bortblåst, nu gällde det att rädda det egna skinnet, ”jag skall på först” mentaliteten rådde. folk knuffades, sprang och trängdes. Jag snackade i telefon med alx som skulle komma med käk, men precis då ropade de ut gatenumret, typiskt på ett bra och ganska väntat sätt. Men en snäll tanke från alx, som värmde mitt kalla stenhjärta.

När jag äntligen kommer på bussen, efter mycket suckar och förstående blickar med folk som också fått se sig trängda, av oftast äldre gamiga gamlingar, somnar jag ganska omgående. Jag vaknat efter 15 minuter och de har världens diskussion bakom mig. En var engelsman från början men flyttade hit på 80-talet, han har översatt böcker och en tjej i min ålder skall hålla på och briljera med massa engelska uttryck som bara funkar på engelska, men som inte finns på svenska. Hon blir nedskjuten ganska snabbt, och jag bara myser.
Sen tycker hon att det är bra att språket utvecklas och förändras, men hon säger mor och far. Jag hatar folk som säger mor och far. Det är gammalt och emot allt vad hon har suttit och haft föreläsning om.

Jag försöker läsa, men de är svårt som ni märkt att fokusera på boken när det är en livlig diskussion precis bakom skallen. Jag förväntade mig att vi skulle till arlanda eller uppsala första, då ser jag en sala rondell och blir varm av lycka. 25 minuter senare landar vi i avesta, det tog typ två timmar med buss, inte dåligt. Jag går ur bussen och det är svinigt svinkallt. Morsan sa att det bara var att ringa, men var jag så dum att jag drar till stockholm med alla varningar om ”snökaos” så får jag skylla mig själv.

Jag träffar en tant som jag skall dela taxi med, det går upp för oss ganska snabbt att det går inga taxisar i avesta en söndag klockan tolv. Jag träffar en granne, men hon skall ut i skogen säger hon. Hon blir upphämtad och åker in mot stan. Jag och tanten står kvar i de 20 minusgraderna. Jag ringer mor och hon kommer och plockar upp oss. När jag kommer fram till porten ser jag att det lyser, ljög grannen mig rakt upp i ansiktet och lät mig stå och huttra halvt ihjäl?

I samma veva skall tanten försöka betala morsan, mamma säger nej, vi skulle ju ändå åka hit. Men då slänger tanten upp vad jag och mamma uppfattar som en 500:ring, efter mycket trugande tar hon emot pengen. Det var bara en 50-lapp.
Men jag var hemma och glad för jag skulle slippa missa jobbet, som börjar bara några timmar efter hemkomsten.

Det var tungt, men värt det för den trevliga vistelsen i stockholm, med mitt hjärta.

På morgonen var det bara att slänga mig på hojen i de 24-26 minusgraderna.
Om det är någon framtida chef som läser detta så behöver du inte tvivla på min arbetsmoral. Det tog en kvart för att få tillbaka känseln i fingrarna, gudrun vad jag längtar tills imorgon bitti.