run fitte run
jag fick något flögg idag att jag skulle ut och springa. men jag var tvungen att vänta tills det blev mörkt ute först, jag vill inte att folk skall se om jag måste gå. hatar att visa mig svag inför människor jag aldrig sett förut och aldrig kommer träffa igen.
när mörkret väl kom skulle jag försöka hitta tillbaka till den där motivationen jag haft för några timmar sedan, det var inte lätt. till slut tog jag mig ut. det skall tilläggas att jag inte sprungit på hur länge som helst. men när jag började springa gick det hur lätt som en plätt, jag bara svävade fram. tankar som, vad gör jag när jag sover ploppade upp, går jag upp på nätterna, sätter på mig löparkläder och knyter pjucken och drar ut på joggning i sömnen? hur som helst, dessa tankar försvann ganska fort.
men jag tog mig via koppardalen bort till prästbacken och sprang full fart upp och lätt jogging ner några gånger. när jag var klar tog jag tillfället i akt att vila och kissa lite, det kan ju inte vara några människor här nu tänkte jag. jag kollade runt och ingen var där, så jag börjar kissa. när jag är klar så tittar jag upp. där står två hundägare och deras hundar och blänger. det är dumt att ha hörlurar i när man kissar.
sen tillbaka mot koppardalen och full attack på alla trapporna som leder upp till bron, dessa avverkade jag några gånger innan jag gav mig tillbaka genom koppardalen.
nu börjar den riktiga tröttheten sätta in. jag måste motivera varenda steg jag tar för att inte börja gå, jag tänker att jag skall springa till nästa lyktstolpe i alla fall, sen nästa. sen kom jag på att om jag sprang snabbare mellan varannan, så hade jag de lyktstolparna jag kunde springa sakta emellan att se fram emot. sagt och gjort, nu en timme senare är jag hemma och det enda jag har att se fram emot nu är en mördande träningsverk imorgon. nu skall jag äta kyckling och morötter. fridens!
