fitte

 

jag har aldrig vågat äta tacos själv, det är höjden av mobbadhet. man vet inte vart det skulle kunna sluta någonstans, men troligtvis mellan, tjock, fräkning, börja stamma, få glasögon och ha musse pigg-tröja på sig i skolan, krulligt hår, vara dålig på fotboll, vara för duktig i skolan. ni hör ju, det är ju inte värt att chansa. okej att ingen skulle få reda på att jag åt det själv, men jag vet och det räcker.

 

men det var en uppenbarelse. annars sitter man där, trevandes och tar högst modesta mängder av allt och lyckas stänga det mjuka brödet. man njutsmaskar inte och knäpper inte upp byxorna efter behag.

 

men nu när jag satt där i min ensamhet, förvisso sol, men ändock ensam, åhh. brödet var ostängningsbartfullt det var mer guacemole i ansiktet än i munnen, det betyder inte att det var lite i munnen som inte heller gick att stänga. och smaskljuden förhöjde upplevelsen från en jordlig till en himmelsk upplevelse.

 

någon som ätit tacos med mig tidigare kanske invänder och tycker att jag mer hörde hemma i badkaret med mitt bordskick än vid ett vitt bord där vi käkade och att jag nog faktiskt smaskade, hehe, det gjorde jag inte. tro mig.