dissad
jag hamnade framför en lustig typ på tåget hem från stockholm igår. det var sitta mitt emot varandra platser, med ett bord mellan oss. hon ville inte sitta där, men hade inte så mycket val. jag var tydligen bättre än att stå mellan vagnarna i alla fall, vilken ego boost för mig.
hon var en blandning av punk och emo, vilket oftast är människor som blivit utstötta av samhället för de inte passar in. då måste man motsätta sig samhället och alla dess normer, de samlas i en grupp med andra utstötta och målar sig svarta i ansiktet (inte för att dölja, utan för att det är snyggt), klipper lustiga frisyrer (för att provocera mig, det lyckas nästan), och skär sig i armarna (för att det är snyggt, inte för att smärtan skall dämpa ångesten (över att ha det för bra i sverige?)).
men bakom denna fasad av, jag bryr mig inte om något eller någon, fanns en väldigt kärleksfull person. hon pratade i telefon med sin pojkvän, och hon fick den lenaste, prata med käresta rösten jag någonsin hört.
när samtalet äntligen skulle avbrytas tog det cirka en minut av pusselipussande och jag älskar diiiiig meeeer. jag kunde hålla masken i 30 sekunder, sedan blev det olidligt. det blev en sådan kontrast, den hårda ytan mot det mjuka inre. jag visste att jag inte fick börja skratta, men hon bara körde på med pusselipuss och gulligull. och mina mungiporna envisades med att dras uppåt mer och mer. det slutade med att jag hade min telefon för hela ansiktet och satt och fnissade så där barnsligt, bara för att jag inte fick.
sen satt hon resten av vägen helt spattig, stirrig och suckade. hon var som en uttråkade 4:a åring. när tåget närmade sig avesta krylbo och folk började resa på sig för avstigning blev det massa lediga platser. då flyttade hon. hon ville inte sitta framför mig något mer, som hämnd satt jag kvar utan att visa att jag skulle av. Sen när hon hade krånglat och flyttat klart alla sina grejer, reste jag mig och gick av tåget. fitte 1, punkemo 0!
